sveggos hörna

Augusti 2007:

Så hände det då äntligen: Arbetsförmedlingen upptäckte att jag levde och började helt plötsligt ställa krav för att jag skulle få ut mina surt ihopslöade pengar... Deras välmenande knep för att driva ut folk i sysselsättning är ämne nog för en egen bok, men hela det äventyret slutade med att jag just nu jobbar treskift med att montera bildelar hos en underleverantör till Volvo, och för att riktigt visa hur välprogrammerad och duktig jag blivit extraknäcker jag på ett åkeri.

En mindre människa än jag skulle kunna skylla sitt bristande krönikeskrivande på dom här omständigheterna, men jag vill inte förolämpa min publik... Om ni inte kände mig sedan innan, vet att Sveggo är en mycket, mycket, MYCKET lat människa som endast slösar energi på att klura ut nya undanflykter för att slippa företa sig något.

En av grejorna med att vara långtidsarbetslös är att en helt och hållet kan välja vilka en umgås med. Det har både fördelar och nackdelar. Visserligen är en alltid omgiven av intelligenta, roliga, snälla och trevliga människor, å andra sidan kan chocken bli stor när en lämnar sin lilla kokong och ger sig ut i den STORA världen, där folk tydligen kan bete sig precis hur som helst, till och med på allvar diskutera huruvida Göta Kanal 2 är bättre än den första filmen...

Nu skulle en då stötas och blötas med folk som inte gått igenom Sveggo-filtret, och dessutom umgås med dessa under de flesta av dygnets vakna timmar. Amatörantropologen inom mig jublar, introverten och ensamvargen har fortfarande inte slutat skrika...

Jag tillbringade de sista dagarna i frihet med sömnlösa nätter och paranoida tankar om hur hela arbetarvärlden bestod av Veiron i Ottan-människor som enbart tittar på Benny Hill och lyssnar på Kenneth and the Knutters samtidigt som dom knackar bögar och runkar bulle...

Det bästa med att vara paranoid är att ens vanföreställningar så sällan blir verklighet, och i såna fall inte lika dramatiskt som en har fantiserat ihop...

Så, två olika arbetsplatser. På den ena finns det kvinnor och invandrare som både montörer och förmän, den andra är totalt dominerad av vita truckersgöbbar med en medelålder klart över trettio. Gissa på vilken det är minst skitsnack om kärringar och blattar?
Att ha en bra blandning av folk på arbetsplatsen är inte nån PK-propaganda, utan i högsta grad nödvändigt och välgörande.

Eller är det kanske en generationsfråga. De flesta montörerna är mellan tjugo och tjugofem, och även om det kanske inte knypplas och pratas ut i fikarummet, så verkar det vara en mer avslappnad attityd till könsroller och ideal. Det finns säkert diverse miffo-åsikter även där, men de uttalas iallafall inte högt, och med det får en väl nöja sig.

Och enligt vad jag har erfarit är det inte kvinnorna eller bögarna som är den stora måltavlan, utan invandrarna, blattarna, oftast bara kallade ”dom där”. Dom som det är för många av i förorten, dom som rånar och våldtar, dom som borde vara tacksamma över att dom får bo i det här landet, osv.
Asch, det låter som om åkeribranschen är värsta Kul Klux-Klubben, men det är ändå trist när någon som för övrigt är en rolig och glad prick har följande monolog lite halvhögt när han läser tidningen: ”Jaha, en dödsskjutning... I Nacka... Tja, det vet man ju vad det är för några som bor där...”

Eller när någon berättar om en puckad parkeringsvakt och känner sig tvungen att lägga till den totalt ovidkommande upplysningen ”Åsså var han ju neger, naturligtvis...”
Ingen av dom skulle ju säga att de är rasister, men samtidigt skulle de nog alltid lägga till det där ”men...” som är själva signumet för fördomsfulla xenofober som dömer ut hela folkgrupper för att de blev lurade av en taxichaffis som tog den långa vägen hem.

Och det går inte att argumentera mot någons upplevelser. Jag menar, vad ska en säga? Att parkeringsvakten inte var svart? Att taxichaffissen inte var turk? Det enda en kan protestera mot är när upplevelsen extrapoleras till att inkludera alla som inte haft släkt i sverige sedan Hedenhös.
Med ett enkelt konstaterande att skitstövlar kommer i alla storlekar, former och färger. Och en enkel påminnelse att den minsta gemensamma nämnaren i de allra flesta fallen är att de är män. Den extrapoleringen brukar de flesta invända mot, för att sedan tystna och begrunda saker och ting ur ett annat perspektiv.

Hmm, tja, det här kom ju att handla om rasroller snarare än könsroller, men det är det förstnämnda som av givna anledningar snurrat runt mest i min skalle på sistone.
Det finns en utbredd xenofobi, och även om den inte är särskilt hotfull är den bara sååå tröttsam, och trött vill jag bara bli genom att lyfta tunga lådor, inte av att lyssna på skitsnack.

Men till nästa gång får jag väl klämma på mig genusglasögonen och skärskåda verkstadsgolvet. Bara för att förmannen i det effektivaste teamet är en förkvinna och den snabbaste montören en montörska behöver det inte betyda att allt är fine and dandy.

\Knego